Det svenska trugandet.
Jag sitter och läser lite i Bengt af Klintenbergs Folkminnen, där tas det upp en vandringssägen om en flicka från ett fattigt hem som kommer till en välbesutten gård i ett ärende. Hon blir tillfrågad om hon möjligtvis vill ha en smörgås men tackar artigt nej. De fårgar henne en gång till om hon verkligen inte vill ha en smörgås, återigen säger flickan nej tack. Värdfolket tänker att då får det vara och flickan börar gråta. När de frågar henne varför hon är ledsen svarar flickan "Jo, mor har sagt att jag inte får tacka ja förrän jag blev frågad tredje gången".
Detta är ju egentligen helt bisarrt, att fokus i den sociala mat och dryckeskulturen ligger på att vara en god återhållsam gäst. Inte på att vara en god värd.
Klintenberg såinner vidare på historien och den har betättats på många håll i sverige och det påstås komma ur en svensk trugartradition där gästerna länge ska tacka nej och värdfolket ska fortsätta truga.
Jag bor i kollektiv och har bland annat en tjej från Bosnien här. Vi pratade här om dagen om ettikettsregler gällande dryck när man besöker någon i hennes hemort. Där är det (som på så många andra ställen) oartigt att tacka nej när man blir bjuden på något, vilket då kan gå till överdrift när man hela tiden blir bjuden på sprit. Men ändå, helt klart ett vettigare och trevligare sätt att bli bortbjuden och att bjuda på. Tycker jag.
Kommentarer
Trackback
